Styrelsen för svensk Internmedicinsk förening utser varje år en internationell föreläsare till Medicinska Riksstämman. Föreläsarna utväljs blad någon som gjort insatser av betydelse för utvecklingen av internmedicinen. Harry Boströms intresse för metabola och endokrina frågeställningar utgör vanligen grunden för val av föreläsare. Även ämnen som ser till helheten och sammanhållningen av internmedicinen som specialitet belyses.
Harry Boström-föreläsare sedan 1994:
| 2012 | Sverre E Kjeldsen |
| 2011 | Bente Klarlund Pedersen |
| 2010 | Sven Wallerstedt |
| 2009 | Tommy Olsson |
| 2008 | Kjell Asplund |
| 2007 | Kerstin Hulter-Åsberg |
| 2006 | Kjell Öberg |
| 2005 | Thomas Kjellström, Mål och standards för internationell strokevård |
| 2004 | Peter C. Gøtzsche, Cochrane-samarbetet och evidensbaserad medicin |
| 2003 | Stephen O´Rahilly, Human obesity and insulin resistance: Lessons from experiments of nature |
| 2002 | Edzard Ernst, England, UK: Complementary medicine: fact, fiction and friction |
| 2001 | Jonathan Seckl, Edinburgh, UK: 11betahydroxysteroid dehydrogenas- a new target for old diseases. |
| 2000 | Sharon Strauss, Canada: Limitations of the evidence based medicine |
| 1999 | Graham Hughes, London: Antifosfolipidsyndromet. |
| 1998 | Salvador Marcada, London: Nitric oxid pathway. |
| 1997 | Rudolph Leibel, New York: Leptiner |
| 1996 | David Sackett, Oxford, UK inbjöds men fick ersättas av Lars Werkö: Evidence based medicine |
| 1995 | Gordon W Duff, England: Cytokiner |
| 1994 | Ole Helmer Sörensen: Osteoporos. |
Harry Boström, professor i internmedicin
Harry Boström började sin medicinska bana som kemist och arbetade i Jorpes Laboratorium men kom så småningom att börja hos Gunnar Björk på Serafimerlasarettet och fick där sin internmedicinska skolning. Under sin "kemiska period" var han mycket intresserad av brosk och bindväv och studerade bl a kollagen.
Under sin tid på Serafimerlasarettet var han mest kardiologiskt intresserad, för att senare när han blev överläkare på S:t Eriks sjukhus rönte intresse för endokrinologi, särskilt tyreoideasjukdomar. 1973 blev han utnämnd till professor i medicin vid Medicinkliniken, Uppsala Universitet, och kvarstod som professor fram till sin pensionering 1989. Han var dekanus för Medicinska Fakulteten under sex år 1981-1987 och han var under motsvarande period även ordförande i Läkarsällskapet. Han var engagerad för internmedicinen genom ordförandeskapet i Svensk Internmedicinsk förening 1979-1989. Han var president för den internationella intermedicinska (ISIM) kongressen i Stockholm 1990.
Under sin tid vid Medicinkliniken, Akademiska Sjukhuset, Uppsala byggde han upp endokrinologin som inte fanns vid hans tillträde och som kom att bli en av de mer framstående endokrinklinikerna i landet vid hans pensionering. Han kom tidigt att intressera sig för gastrointestinala hormoner och undertecknad, som kom till medicinkliniken 1977, byggde tillsamman med Harry Boström upp den verksamhet som numera går under beteckningen onkologisk endokrinologi. Specialintresset för neuroendokrina tumörer inom mag-tarm kanalen, samt ärftliga endokrina tumörsjukdomar gjorde att Sektionen för Endokrinologi blev riksspecialitet och erhöll patienter från hela landet. Verksamheten byggdes så småningom ut ytterligare och blev en separat sektion från endokrinkliniken och började rekrytera patienter från hela världen.
Harry Boström kom att utgöra en internmedicinens "Grand Old Man" under sin period som professor vid medicinkliniken vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala och ansvarade för tillsättning av samtliga övriga professurer i medicin i landet. Hans insatser för internmedicinen i stort och för Medicinkliniken i Uppsala och så småningom Kliniken för Onkologisk Endokrinologi, går inte att överskatta.
Kjell Öberg
Professor, Onkologisk Endokrinologi
Prefekt, Institutionen för medicinska vetenskaper
Uppsala
(2002-02-25)